Leta i den här bloggen

söndag 17 augusti 2014

Förlossningsberättelse, del 2

Fortsättning följer....

Efter ungefär två timmars värkar hemma åkte vi alltså in, klockan var då runt 8 på torsdagskvällen. En hjärtkurva (och värkar) skulle tas på bebisen när vi kom in, men när kurvan just var klar blev vi skräckslagna. Plötsligt sjönk bebisens puls väldigt mycket och snabbt, vi ringde då på klockan så att en barnmorska skulle komma och kolla till oss. Barnmorskan kom in i rummet och vi sade att pulsen hade gått ner drastiskt, innan vi visste ordet av det så strömmade det in fyra personer till i rummet. Lina kopplades snabbt bort från mätaren och vi fördes i ilfart till ett förlossningsrum. Allt hände så snabbt så man hann knappt med. När vi kom in i förlossningsrummet måste Lina klä av sig alla kläder. Då märkte vi att fostervattnet börjat sippra, eller vatten och vatten....det var mer som en grön gröt. Då förstod vi att bebisen antagligen inte mådde så bra eftersom den verkade ha bajsat ordentligt i vattnet. Man stod hjälplös bredvid och såg på hur alla i rummet jobbade på med att ta olika prov och koppla in Lina i olika saker. Bebisens puls hade då stigit igen och laktat-värdet som togs från bebisens huvud var bra så paniken i rummet lade sig. Det verkade bli en helt vanlig förlossning iallafall...

Då hade det öppnat sig 3,5 cm och vi insåg att det antagligen kunde ta lääänge innan bebisen var ute. Eftersom Lina fick värkstimulerande dropp dröjde det inte länge innan värkarna kom väldigt tätt inpå varandra. Det var så svårt att se hur ont hon hade men hon kämpade på som en fighter utan något extra knyst. Man kände sig åter hjälplös och det enda man kunde göra var att försöka ge sitt stöd på alla möjliga sätt. Eftersom värkarna kom så tätt och intensivt frågade barnmorskan om Lina vill ha en epidural för att lindra smärtan och Lina beslöt sig för att ta det. En jätteduktig anestesiläkare kom och pickade, det dröjde inte länge innan man såg hur smärtan sakta men säkert klingade av. Efter att vi kommit in i skedet som Lina kallade för HEAVEEEEN och hon inte alls hade ont längre så passade jag på att prova lustgasen. Den var verkligen lustig, man fick lite klockan-fyra-på-natten-och-one-step-back-känslan. Häftigt att en gas kunde få en att känna så.

Under hela tiden i förlossningsrummet hölls bebisen under ständig kontroll. Efter lite över två timmar efter första epiduralen skulle nästa dos ges eftersom smärtorna började bli rätt så intensiva igen. Det hade då öppnat sig till 4,5-5 cm och ännu en gång insåg vi att det skulle bli en rätt lång förlossning. Följande dos epidural gavs och efter 15-20 minuter hade den gett verkan och det skulle tas ännu ett laktat-prov på bebisen. Döm om vår förvåning när läkaren sa att det då hade öppnat sig nästan helt på så kort tid...typ 5 cm på 20 minuter. Det var bara i princip krystandet kvar! Men, då visade det sig att bebisen visade tecken på att inte må så bra. Laktat-värdet hade stigit ordentligt och det i kombination med att bebisens puls sjönk lite för mycket under värkarna ledde till att läkaren sa att hon beslutat att det skulle bli akut kejsarsnitt. Vi skulle bli föräldrar lite snabbare än vi hade trott!! Lina frågade om jag fick följa med eftersom det skulle göras under spinal-bedövning och hon skulle få vara vaken. Jag fick då klä på mig sånadär gröna "operationskläder" som man brukar se på film. Vi rusade iväg ner till operationssalen och jag fick hjälpa till att skjuta sängen dit. Väl inne i operationssalen hörde jag att man sa att de tänkte söva ner Lina istället, för att få ut bebisen ännu snabbare, det medförde att jag inte fick vara med under operationen och fick vänta utanför i ett rum istället...

Tiden gick så snabbt och plötsligt såg jag hur de kom in med våra lilla underbara skatt, klockan 02.51. Jag blev så skräckslagen när jag hörde hur de sa huono kunto...vår lilla Milner var verkligen medtagen efter allt som hänt. Tror jag aldrig varit så rädd och skakad, dedär minutrarna innan jag fick veta att allt var okej kändes som en evighet! Man kände sig återigen så otroligt hjälplös! Det visade sig att navelsträngen var kort (45 centimeter) och att den dessutom var virad ett varv runt huvudet. Det medförde säkert att Milner blev halvt strypt när sammandragningarna försökte pressa ner honom. Vilken tur att läkaren beslöt att ta kejsarsnitt och att de inte försökte få ut Milner vanlig väg...vem vet hur det hela skulle ha slutat då!

Vår lilla kille hämtade sig rätt snabbt, hans blodsocker var bara lite lågt så det fick han hjälp med. Jag fick åka upp till förlossningsrummet igen med vår skatt och fick födelsedagskaffe. Efter några timmar i förlossningsrummet fick vi äntligen åka ner och hälsa på Lina, hon hade då vaknat upp ur narkosen och fick se lille Milner för allra första gången. Sån otrolig känsla att vara tillsammans där och då för första gången som en liten familj.

Som avslutning på den här förlossningsberättelsen får det bli den bild som Anna satte upp på instagram när Milner blivit född. Det tog rakt i hjärtat...det kändes verkligen så!




Är så otroligt tacksam för att allt gick så bra trots all dramatik! Lina var en sån kämpe som fick gå igenom så mycket på sån kort tid...älskar henne så otroligt mycket. Är så tacksam för att hon gett mig en sån fin son!

Milner Karl Bruno, 3050 gram och 50 cm




3 kommentarer:

  1. Skönt att allt gick bra!

    SvaraRadera
  2. Vad skönt att allt gick bra för er till slut! Vet inte om ni läst om överlevnadsångest hos spädbarn? Skickar med en länk här, det är Anna Wahlgren som är skribent och hon är ju som hon är men jag håller med henne i vissa punkter angående vissa saker iaf om barnuppfostran. Kanske ni kan få lite tips och en annan syn på milners skrik/magknip (ta inte detta som en pekpinne eller något annat, ville bara visa er detta om ni inte sett det förut)

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack ska kolla upp det! alla tips mottages :)

      Radera